Det passerar ett tåg förbi kolstäder.
Åker dit för att stanna, för att somna till slagen från gruvor.
Han med harmynt och svarta kläder pratar ord vi redan hört.
Vi dömer honom såsom han dömer de som dömer oss.
Knäcker du min nacke, sparkar jag sönder ditt skenben.
Fäster ben i lång guldkedja trär över hennes huvud.
Vinkar lycklig resa.
2 kommentarer:
Flätat och trätt alltför många guldkedjor, prioriterar skarpa kanter numera.
Jag flätar kvickt och är rädd för de skarpa kanterna i havet står.
Skicka en kommentar