Det har gått sju månader under ingens vingar.
Tror att jag trivs.
Tror jag ska behålla det så.
När jag inte jobbar vilket jag gör hela tiden gör jag dåliga låtar på min Arturia.
Mest för att knarka ljud.
Punda ljud är bättre för mig än att äta människor.
Det är så konstigt att jag blev så himla ledsen det här året.
Sur på att jag i fallet tappade orden jag älskar att leka med, historierna jag skulle vilja berätta.
Om någon hittar orden utspridda kan ni väl plocka upp dem och skicka hem dem till mig.
Och just nu i denna sekund såg jag vad min utställning i Italien ska handla om.
Någon dag snart vill jag flytta till mina hus vid haven.
2 kommentarer:
Kära Edith
Nu har jag letat överallt men hittar inte ett enda litet spår från något dina förlorade ord.
Jag tror att vi har att göra med något ute i kanten av det vi ser som äter upp dem utan att vi någonsin får höra dem igen. Skickar dig inom kort ett paket med motmedel som kan fungera mot något om det används rätt.
Det Italienska uppdraget!
Hoppas att du han fånga bilden du just då såg!
Jag är så nyfiken på vad du kommer att visa oss i skaftet på stöveln.
Att väntan är en del av upplevelsen är nog sant för den del som blir nöjda av lagom.
Tills sist en fråga.
Var finns dina hus vid haven? Kanske kan du berätta om du lyckas hitta rätt på några av orden innan de försvinner?
Ha det bäst Edith.
Hälsningar Pepparkaksmannen
Hann fånga bilden känslan, men jag vet inte, är lite trött på mig själv och på människor, tror att det är tröttheten som kanske snattat lite av orden.
Måste mejsla ut skelettet till installationen nu, så att jag väl i Italien kan under lek bygga upp någon slags värld av bilden och känslan jag fångade.
Från husen kan man se ganska långt, om natten blåser salta varma vindar, tittar du ner på marken kan du hitta en lysmask vid en sandsten om du har tur.
Och du Pepparkaksmannen ha det allra bäst!
Skicka en kommentar