Och det var faktiskt så mina tår blev blå.Hur någon vinter kan vara vet jag inte.
Han sitter vid fönster tecknar, pennor i färg ligger utspridda över bord.
På spårvagnen frågar han om vi ska gifta oss sen.
Vagn stannar folket väller in räddar nekande svar.
Tystheten hon svarar, han lovar att hålla mitt kaffe med socker och mjölk varmt i en stickad socka.
Gillar inte det badhuset men går dit ändå.
Sätter mig ner vid bassängkant.
Stoppar ner fötter, hoppar i simmar längd efter längd tills de tar slut.
Andas ut sjunker ner till botten.
Försöker titta men det sticker i ögon.
All den här ensamheten är det meningen att vi ska dela den med någon.
Jobbar på och låtsas som om jag inte finns, ibland skrattar jag.
Han skruvade alltid ordentligt tillbaka lock på pennor på samma sätt som han alltid var snäll.
Tror att de börjar skrika och spotta för att de tror att jag aldrig släpper in dem.
Det kan nog vara så, skulle mer än gärna öppnat för dem.
Men sitter som inlåst på insidan.
Var deras nyfunna sommar som snabbt blev till vinter.
Det är kallt i Alaska.
