När Kolskatan kidnappade Gräskatten

To all the picture Hunters/Hunteress out there. Im been a very very ignorant person cause I dont remember where I took the pictures above from. Next time I will.

Idag skar jag upp tummen när bildörr smällde igen.

Om jag nappade Gräskatten vet vi inte.

Men vi åker tåg och vi sitter inte mitt emot varandra.

Flaxar tillbaka till höghuset.

Det är natt.

Sitter på en mörk trä gifta bort kista.

Framför hänger spegel.

Väntar på att hon ska komma hem.

Den här väntan gör ont, efter för mycket väntan önskar jag mest att hon aldrig mer hem kommer.

Väntan får mig att känna mig övergiven svag.

Kammar olika frisyrer, målar ögonbrynen i alla former ett par ögonbryn inte kan ha.

Om jag inte somnar snart kommer jag vara trött som vanligt i skolan.

Men kan inte somna förrän hon kommit hem.

Gillar tuperad snedlugg till tjackade brynen mest.

Jag älskar henne.

Så jag hatar mig själv istället.

Men det var inte det jag skulle komma till utan till det om vikten av att vara någon för eftervärlden.

För det var den vikten som smög sig in genom huvudet den kvällen.

Går till köket hämtar allt vasst.

Höjer vasst i luft, ett två nu hugger det till.

Istället för hugg kom vikten.

Hon sa: Du kommer att uträtta något kicka lilla så hold on, stay put.

Hon hade rätt för en gång hjälpte jag en blind över gatan och en annan städade jag Fröken Bergmans lägenhet så skinande att hon brast i gråt.

Jag tror att hon fortfarande sitter i tårar kära Fröken Bergman.

Och aldrig har vikten känts så oviktlös som då.