Jag vet inte men det kanske skulle kunna ge dig ditt minne tillbaka fast jag tror inte det.

Min kompis från förr som jag i panik gav kaloripulver i oboyen så hon skulle falla i sitt försök med bantningen har flyttat in några kvarter ifrån mig.

Vi skrattar åt att vi är stora nu.

Sen skrattar vi åt att vi är samma.

Vi kunde ha bölat en smula över hur miserabelt det ibland tedde sig då.

Tjuvkopplade åk.

Hon bjuder på lunch i hennes kök.

Hennes son skuttar upp och ner, tror att Edith heter Pippi.

När jag går därifrån ler jag.

Att vi kan skratta igen är mer värt än alla kyssar jag fick av snubbarna som älskade.

Är jag ärlig nu.

Fråga Katten han vet när jag ljuger.

Vidare häromdagen veckorna hittade jag till slut Adriana Damp vackrast ever, hon som svansade under kristallkronor.

Hon flög till Amerikatt och är kvar där.

Igår kom hennes svar på mitt brev.

Edith ler brett.

Det kallas för avslut.

Långfredagens film, The Imaginarium of Doctor Parnassus, gillade.

Hejdå