Hittelön.

Plötsligt blir han rädd för grävlingar, det är nästan samma stjärnklara natt som några år tidigare, då var det höst nästan vinter.

Vi andas rimfrost och konstaterar att konstfolk är ett svårt folk.

Jag fryser men vill aldrig lämna hans sida.

Åren går och på något underligt vis morfas mitt skelett och plopp så är jag en av dem.

Lovar honom att det ej finns några grävlingsgryt i park vid lysande jätteglob.

Han kedjeröker och är tjusig på ett mycket sätt.

Vi ser havets slut från klippan.

På handduk står bandspelare.

När klipporna sen kom aktade vi oss aldrig.

Hade jag läst orden ovan i ett Drömspel tidigare så kanske jag vetat.

Han stod där när jag tog honom i handen och stängde dörren visste jag.

Hon dansade under kristallkronor.

Mitt ibland flygande ägg ölflaskor regn snö hittade jag dem.