Ibland letar vi förgäves efter de ting vi redan ätit oss mätta på.Nu vet jag inte vad jag vill säga med det.
Inte alls.
Bara att man kanske inte ska stirra sig blind på dött kött.
Sitter på en stol i köket det är inte nu utan för ett par år sedan.
Himlen är blå midsommartid.
Låtsas att köket är en strand jag en gång föll i förälskelse med.
Det går inget vidare kylskåp brummar.
Förutom det är det obehagligt tyst.
En gång besökte jag och den Polska Drottningen ett rum som ligger i total tystnad.
Du går ut på en nätkonstruktion, tagg liknande former skjuter ut ifrån golv väggar och tak.
Vi hade hört att man kunde höra sin puls sitt hjärta slå högt.
Blodet rusa.
Det var en överdrift.
Men helt klart blev känslan av närhet till sin kropp mer påtaglig.
På väg hem ifrån det tysta rummet kände vi oss totalt utslagna.
Kanske berodde det på att öronen jobbat ihjäl sig för att hitta ljud.
Ljud som öronen är vana att få.
Men nu hade svårt att finna och höra.
Jag har lättast att känna mig trygg där ljuden är många.
I den tysta dalen får någon annan traska.
2 kommentarer:
det rummet har jag ochså varit i, finns nog inte så många ekofria rum i farsta. det va som om rösten dog och försvann strax utanför läpparna, hann knappt till örat
//z
Det här tysta rummet låg ligger säkert kvar vid tekniska högskolan.
O jo rösten de kanske mest var den när jag tänker efter som slurpades bort på ett märkligt sätt.
Skicka en kommentar