Fula Ediths pappa.

Igenom livet stöter man på saker som gör ont människor som slår på en tills det börjar att regna in.

Det som gör ondast i mitt liv var att jag aldrig fick träffa min pappa mer än en minut.

Att han aldrig kom och hämtade mig.

Gick ner för berget satte mig vid väg väntade. Kanske att det körde förbi två rullande vrak om dagen inklusive ljusblå folkaskolbuss.

Väntade på att han skulle komma i fancy bil ballongknippe presenter kanske klädd i kostym.

Han skulle säga att jag var den finaste av dem alla och att han kommit för att stanna.

Såklart kom han aldrig.

Saknad ger ett hål så svårt att fylla människor på vägen blir sockerpiller dyra skor faller rakt igenom.

När jag var tolv stötte vi en dag ihop med honom. Mamma såg honom först.

Edith du får inte säga var vi bor.

Han är full ögon fina.

Ställer just frågan till mig om var vi bor.

Tyst.

Jag vet inte. Kände mig totalt tillintetgjord korkad som inte visste var jag bodde.

Jag såg honom aldrig mer.

Ringde en gång han gift om sig fler barn, samtalet bara konstigt.

År senare brev dimper ner i låda. Han är borta hux flux död. All min längtan helt meningslös pusselbit väck.

Får en låda med tomma kuvert adresserade till mig ifrån honom.

Jag hade varit bra mycket helare om jag bara så hade fått en kvart två koppar kaffe och ett Edith du är fin.